NKRF V: Retorikvetenskapen i samhället

Konferensrapport

Rapport: NKRF V – Femte Nordiska Konferensen för Retorikforskning, Lunds Universitet, 15-17 Oktober 2014.

Bibliografiskt

Erik Bengtson.

Rhetorica Scandinavica 68 (2014), side 99-102

Annons

Klimataler

Klimataler

Jeg har fundet ni klimaretoriske fejl og skrevet ni kapitler om, hvordan du kan gøre det bedre ved at lære af de bedste. Bogen tager dig med på en rejse gennem historien med fokus på slaveri, borgerrettighedsbevægelsen og kampen mod racisme. Hvert ­kapitel kommer med en klar anbefaling til, hvad du skal gøre, ­eksempler på folk, der har gjort det godt og skidt og en forklaring af hvorfor. Läs mer...

Read more

Klimataler – introduktionen

Klimataler – introduktionen

Introduktionen fra bogen Klimataler af Rune Kier. Läs mer...

Read more

Rapporten

I år hölls den femte Nordiska Konferensen för Retorikforskning (NKRF V) med fem plenarföreläsare och 56 paper-presentationer. Nu, 15 år efter den första konferensen i Örebro, stod Lunds Universitet som värd; däremellan har NKRF gästat Köpenhamn (2003), Oslo (2006) och Södertörns Högskola i Stockholm (2010). Jag har ombetts nedteckna min upplevelse av dessa inspirerande dagar i Lund.

Även om betraktelsen är min egen, så är den också i allra högsta grad socialt grundad; för alla lyckade konferensupplevelser tar form i samtalet mellan deltagarna och lika mycket i mellanrummet mellan sessioner och plenarföredrag, som i de schemalagda programpunkterna.

Det övergripande temat för konferensen var ”Retorik och lärande – kunskap bildning ansvar”. Detta pedagogiskt inriktade tema syntes tydligt i sessionerna ”Retorik och pedagogik”, ”Argumentationsundervisning”, ”Historisk pedagogik”, ”Retorikämnets samtidshistoria”, ”Ett ämne?” och de två sessionerna om ”Retoriska övningar”. Konferensen visade på en bredd i retorikpedagogiskt tänkande, men talövningarna stod ändå i fokus.  Retorikövningarnas klassiska förankring behandlades i Anders Erikssons ”Progression i progymnasmata”, där en progressionstanke upptäckts genom Erikssons studie av hur svenska studenter som fått arbeta enligt Afthonios modell reflekterat över sitt eget lärande. Anders Sigrells föredrag fokuserade på smädelsen som retorisk övning och argumenterade för dess existensberättigande utifrån retorikens koppling till demokrati, samt retorikundervisningens mål att erbjuda alternativ till våld. Bland föredragen inriktade på praktisk retorik och lärande gick även att skönja en spänning mellan retorikundervisningens demokratiska och självförverkligande potential, samt dess samtida bundenhet till utbildningssystemets styrmedel i form av läroplaner och examinationssystem. Mona Forsskåhl & Carita Rosenberg Wolff presenterade en studie av universitetsstudenters anföranden inom en kurs i muntlig framställning, samt deras självreflektioner om den egna positionen som talare. Särskilt lyfte Forsskåhl och Rosenberg fram hur studenter brukade partes-modellen i sina reflektioner för att bredda fokus från actio till hela processen. Sara Santesson fokuserade istället på frågan om examinerandet av retoriska alster, och diskuterade hur dessa kan betygsättas, samt om detta bör göras. En övergripande och historiskt förankrad diskussion om relationen mellan retorik, pedagogik och demokrati fördes av Stefan Rimm. Mot bakgrund av retorikutbildningens historia framhävde Rimm retorikens sociala och historiskt situerade aspekter och relaterade detta till hur dagens utbildning och undervisning har en potential att främja medborgerligt och politiskt deltagande. Rimms presentation av retorikens möjlighet sökte sig bortom den oreflekterade och instrumentella nyttan av retorikträning mot retorikens betydelse för individens bildning, samhällets utveckling och en demokratisk fostran för våra dagar. En dunkel bakgrund för det samtalet erbjöds av Simon Malkenes presentation av nyliberala reformer inom norsk skola. Malkenes diskuterade instrumentalitet och målstyrning och kritiserade den epistemologi som styrt utvecklingen inom skolan, samt dess reella effekter i klassrummen.

Det var tydligt under konferensen att temat retorik och lärande, genom del­tagarnas försorg kom att sträcka sig bortom instrumentella enskildheter i den retorikdidaktiska situationen, till att beröra retorikämnets och retorikförståelsens relevans i de samtida nordiska samhällena. Delvis sammanvävt med, och delvis själv­ständigt från, det utbildningsorienterade temat om retorik och lärande, tog även en annan politiskt samhällsorienterad tematik form; denna tematik berörde retorikens deliberativa och samhällsförbättrande potential. Genom denna andra tematik kom konferensen att behandla relationerna mellan retorisk träning i skolan, retorisk praxis i samhället och den retorikvetenskapliga forskningen som samhällsaktör.

En central punkt för sammanvävandet av utbildningstemat och det politiskt-deliberativa temat var Christians Kocks (Köpenhamns Universitet) plenarföreläsning: ”Retorik – det oprindelige samfundsfag”, där retorikens grundläggande betydelse för samhället och samhällskunskapen betonades. Kock visade hur styr­dokument för samhällskunskap i framförallt norsk och dansk skola, fokuserar på ett betraktande vetande om hur samhället fungerar och därmed bortser från möjligheten att fostra demokratiska deltagare, genom kunskap om hur man agerar politiskt i samhället.

Det politiska behandlades också i Ekaterina Haskins (Rensselaer Polytechnic Institute) plenarföredrag ”Spectatorship, embodiment, and democratic publicity”, där hon diskuterade exempel på vanliga människors offentliga responser på attackerna mot World Trade Center, 2001. Haskins breddade begreppet spectator­ship från att fokusera på en betraktande position, till att även innefatta den kropps­liga närvaron och ett interagerande deltagande. Haskins lyfte särskilt fram ett exempel från Union Square i New York, där människor fick möjlighet att nedteckna sina tankar på gemensamma pappersrullar och där ingen enskild röst tilläts dominera. Exemplet inspirerade, både som unikt forskningsmaterial och som ett exempel på ett samhällsengagerat deltagande vid sidan av centralstyrd politisk PR och mass­medial debatt.

Det politiska fältet, i en mer traditionell bemärkelse, var fokus för Kjell Lars ­Berges plenarföredrag ”Studier av politisk retorikk: utfordringar och muligheter”. Föredraget utgjorde en praktiskt orienterad och strukturerad programförklaring för hur vi kan bedriva ett retorikvetenskapligt studium av det politiska fältet, detta med särskild utgångspunkt i gemensamma drag hos de nordiska demokratierna.

Den retoriska dimensionen av det politiska, i både snäv och vid bemärkelse, utgjorde också en central tematik i ett stort antal sessionspresentationer, där den samhällsförbättrande och deliberativa dimensionen ofta var tydligt närvarande. En filosofisk ingång till ämnet återfanns i Mats Rosengrens presentation där han, ut­ifrån Cornelius Castoriadis tänkande, framhävde människans kollektiva autonomi, en politisk position där vi gemensamt skapar reglerna och normerna för det samhälle vi agerar i. Ett flertal föredrag behandlade också specifika samhälleliga före­teelser och funktioner, som Jonas Bakkens och Jens Kjeldsens undersökning av re­torikexperter i skandinavisk dagspress och Mette Bengtssons presentation om politiska kommentatorers retorik. Bengtsson anlade en normativ dimension på sitt material och förespråkade att de politiska kommentatorerna i högre grad bör bjuda in till politisk aktivitet genom att tilltala läsaren som medborgare, snarare än som betraktare. En uppmaning som stod i samklang med både Kocks och Haskins’ ple­narföredrag. Politiskt engagemang var också ett positivt värde i Mette Møllers ”Ikke kun for sjov: humor som retorisk strategi”, där hon argumenterade för att humor är ett viktigt retoriskt redskap som utstiller, efterligner, overdriver och overrasker, och därigenom fungerar politiskt engagerande. Ett exempel på en presentation med hög samtidsrelevans, vad gäller den nordiska debatten, var Jon Viklunds presentation om retoriska frågor i svensk invandringsdebatt, där han pekade ut tydliga mekanismer för disciplinering i relation till vilka frågor som får ställas, samt tydliga vinklingar inneboende i vissa frågeställningar om invandring. Bengtssons och Viklunds presentation var exempel på hur retorikvetare kan gå utöver studiet av det enskilda fallet och diskutera konsekvenserna av det politiska samtalets villkor.

Som traditionen bjuder är inte de nordiska retorikkonferenserna, strikt knutna till vissa teman, utan deltagarna är fria att gå bortom dessa gränser och presentera annan forskning. Konferensen erbjöd således en uppsjö av intressanta föredrag om för retorikämnet central teman som Ethos, Pathos, Visuell retorik, Medieanalys, Sofisitik, Topos och Publikerna. En nyhet för årets konferens och en bubblare inom re­torikfältet var receptionsforskning, som bland annat lyftes fram i Jens E. Kjeldsens presentation: ”Det virkelige retoriske publikum”. Konferensen kom också i hög grad att aktualisera de problem och möjligheter som är förknippade med redigerandet och publicerandet av antologier; detta genom att två av plenarföreläsarna Cheryl Glenn (The Pennsylvania State University) och Andrea A. Lunsford (Stanford University) valde att beskriva processen för framtagandet av antologier. Glenn diskuterade sin ”Landmark Essays on Rhetoric and Feminism”, medan Lunsford diskuterade sin ”The Norton Anthology of Rhetoric and Writing”. Lunsford inledde ­också sitt föredrag med att slå fast att ”rhetoric is a teaching discipline”, vilket absolut inte har varit en självklar utgångspunkt inom modern amerikansk forskning, men däremot var en insikt som genomsyrade konferensen i Lund.

Den stora sorgen under konferensen, samt för den deltagare som bläddrar i abstraktsamlingen efteråt, var alla de intressanta föredrag som man på grund av tidens och rummets tvingande begränsningar inte hade möjlighet att delta i. Därför var det en glad nyhet när Anders Sigrell meddelade att den nordiska retorikkonferensen detta år skulle följas av proceedings.

NKRF är lite av en värdemätare över läget i det nordiska retorikfältet och det är mitt intryck att konferensen pekar på en ökad mognad hos fältet. Ett behov av att försvara och motivera retorikämnets och retorikforskningens relevans kunde fortfarande skönjas, men det handlade inte om definitionsstrider. Istället tycktes konferensen (och därmed den presenterade forskningen) rikta sig mot samtidens samhälleliga utmaningar. De gemensamma dragen och de gemensamma linjerna klarnar, när vi sätter handen vid forskningsplogen och börjar arbeta. Detta bådar gott för det framtida nordiska retorikfältet!