Rhetorical Democrazy

Konferensrapport

Rhetorical Democrazy: Discursive Practices of Civic Engagement. RSAs (Rhetoric Society of America) bianneala konferens, denna gång i Las Vegas 24-26 maj 2002. Temat lockade 429 talare fördelade på 135 parallella sessioner, förutom plenarföredrag och paneldiskussioner.

Bibliografiskt

Anders Sigrell är lektor vid Umeå Universitet.

Rhetorica Scandinavica 22 (2002), s 69-72.

Annons

Retorisk praksis

Retorisk praksis handler om retorik som praktisk udøvelse af sproget. Fordi retorikken handler om frembringelse – ikke kun beskrivelse – af tekster til brug i praksis, er den retoriske argumentationsteori ikke kun deskriptiv, men også normativ... Läs mer...

Rapporten

Även om den ‘retoriska vändningen’ inte har varit i kraft mycket längre i USA än hemmavid, gör den obrutna speech-traditionen, landets storhet och påtagliga kulturella inflytande att det är med stora förväntningar man beträder en konferens arrangerad av RSA (Rhetorical Society of America).
Det är lätt att bli överväldigad och tänka att allt behandlas här. Vad sägs om sessionstitlar som, för att nämna några jag tyckte lät särskilt spännande: “Vico, Rhetorical Pedagogy, and Civil Wisdom”, “Rhetoric and Incommensurability”, “Reframing Rhetorical Exigence”, “Encountering the Other: Rhetoric, Hermeneutics, Sophists”, “Rhetoric and Cognition”, ”Ethical Constructions of Rhetoric: Three Perspectives”, ”Visions of Graduate Education in Rhetoric and Composition”; till och med progymnasmata behandlades vid en session.

Konferensens tema var alltså retorikens betydelse för demokrati och samhälleligt engagemang. Det i mitt tyckte främsta plenarföredraget hölls av Rosa Eberly, University of Texas at Austin, kanske för att jag har haft förmånen att få arbeta lite tillsammans med henne (ett erkännande av hela triaden ethos, pathos, logos som grund för ett reflekterat ställningstagande, gör att jag gladeligen accepterar det som ett av skälen för min uppskattning). Trots den inte helt genomskinliga titeln ”Plato’s Shibboleth Delineations: Or The Complete Idiot’s Guide to Rhetoric”, var föredraget en brinnande appell för retorikens betydelse för vad som ska räknas som kunskap, hur vi kommer i besittning av den, och vad vi ska göra med denna kunskap i den sociala gemenskap vi kallar samhälle.
En lärd kritik av Platons tillägg, -iké, till rhetor-, något som Isokrates aldrig accepterade, blir utgångspunkten för en etymologi där retorik också är ett verb; en förståelse i linje med flera moderna skandinaviska retorikforskares uppfattning. Snarare än en strikt vetenskap handlar retorik, med Isokrates ord ’diatribé’, mer om ett förhållningssätt till grunderna för våra attityder och handlingar. Utifrån en kanske något vulgär bild av hundarna Rhet och Phil som sniffar varandras bakar genom idéhistorien, visar Eberly tydligt inte bara på språkets betydelse för vad vi ska hålla för sant och riktigt, utan också sin förtröstan i vad retoriken kan och bör göra för vårt behov av aktivt samhällsengagemang, också det i isokratisk efterföljd.

Andra minnesvärda plenarföredrag hölls av den nordenbekante Bruce Groenbeck, University of Iowa, med titeln ”Citizen Voices in Cyberpolital Culture”, där amerikansk nutida politik diskurs fångande beskrevs som ”dancing an attitude”, Shirley Wilson Logan, University of Maryland, ”Women’s Civic Discourse Across the Color Line”, och Herbert Simmons, Temple University, som talade över retorikens ansvar för att återkräva universiteten för intellektuellt och samhälleligt engagemang.
Men det fanns självklart motröster också. I sessionen ”Rethinking Foundations” höll Thomas J. Kiney, University of Arizona, ett föredrag med titeln ”Making the World Safe for Democrazy: Deterritorializing Rhetoric’s Myth of Origin”. Det behandlade myten om sambandet mellan retorik och demokrati, och det till synes självklara att retoriken genom tiderna, ända från födseln, har varit ett maktmedel för de besuttna i samhället. Den välfunna anaforen ”property, prosperity and power” användes för att tydliggöra att retoriken också kan utgöra en fara för demokratin. Utifrån det valda perspektivet handlar retorik om påverkan och makt, absolut inte om något samhällsengagemang och dylikt. Han hävdar att retoriken visst kan rädda demokratin åt världen, men att den också kan hota den. Därmed pekar han på retorikens kanske alltför sällan uppmärksammade janusansikte. Detta behöver naturligtvis inte innebära några destruktiva eller defaitistiska epistemologiska ställningstaganden; retoriken är ett vapen för makt, men även makt för att avväpna.

En paneldiskussion tog upp retoriken i efterdyningarna av den 11 september. Panelen förvånade en skandinavisk deltagare med sin påtagliga politiska radikalitet och vilja att se mer differentierat på problematiken än någonsin amerikansk massmedia visat något intresse för. Ett visst konsensus nåddes om att problemet med demokrati och samhällsengagemang är att det saknas en kritisk diskussion. Många gånger var argumenten slående, och analogierna visade stundom på samband som inte finns bland de första man kommer att tänka på. Vad sägs om följande?: ”När Sputnik gjorde sin jungfrutur lades kursplanerna om med starkt tryck på naturvetenskap. Vi vet hur det gick; det kalla kriget vanns. Nu behöver vi på nytt lägga om kursplanerna för att det nuvarande informationskriget ska kunna vinnas”.

En annan paneldiskussion handlade om möjligheterna för ökat samarbete, och hur nå en större känsla av gemenskap för de på en mängd olika institutioner splittrade amerikanska retorikerna. Den diskussionen är av klart skandinaviskt intresse så tillvida att den splittrade situationen i stora delar liknar den vi har. Här som där befinner sig retorikerna i minoritet på sina institutioner, och känner sig pressade att – i alla fall i någon mån – konformera sig för att inte känna sig helt ovälkomna. De amerikanska retorikerna finns i huvudsak vid två olika institutioner: de som har sin huvudsakliga undervisning rörande skrivande vid de engelska institutionerna vid humanistisk fakultet (rhetoric and composition), och de som har sitt huvudsakliga fokus i talad kommunikation vid kommunikationsinstitutionerna vid samhällsvetenskaplig fakultet (rhetoric and communication). Därutöver finns ett mindre antal retoriker vid filosofiska, klassiska, teologiska och pedagogiska institutioner. En av skillnaderna mellan huvudgrupperna uttrycktes slående med att den paradigmatiske rhetorn för en retoriker vid en engelsk institution är en förstaårsstudent på den obligatoriska skrivkursen, för en retoriker vid en kommunikationsinstitution är det Amerikas president. Den obligatoriska kursen i skriven retorik för alla förstaårsstudenter (1,5 miljoner studenter tar årligen den kursen) gör att engelskainstitutionerna troligen har en något större kontingent. Det närmaste vi kommer den åtskillnaden i Skandinavien är att vi har haft ett eget ämne, stilistik, som avgränsat sig mot retoriken genom att hävda att det sysslar med skriven kommunikation och retorik med talad. Men det har alltid varit vid humanistisk fakultet. Den skandinaviska motsvarigheten till Speech Communication, Institutioner för medier och kommunikation, har i den utsträckning de intresserat sig mer aktivt för retorik, så vitt jag känner till, varit placerade vid humanistisk fakultet.
Det är ingen oviktig skillnad. Ett av problemen – av flera paneldebattörer framhållet som det främsta – har att göra med vetenskapssyn. Vid samhällsvetenskaplig fakultet har man i högre utsträckning försökt inkorporera en naturvetenskapligt inspirerad forskningsmetodik och ett synsätt där det ofta finns ett riktigt svar på våra forskningsfrågor. Ett sådant förhållningssätt går naturligtvis på tvärs med en retorisk epistemologi, och i den mån retoriker vid kommunikationsinstitutioner har anpassat sig till den mentaliteten utgör det ett problem i det möjliga samarbetet. I alla fall uppfattar gärna retorikerna vid engelska institutioner saken så.
Ett försök att fånga det förhållandet gjordes i form av en retorisk berättelse: Varje disciplinär gemenskap har ett mer eller mindre outtalat narratio, som ger mening åt verksamheten och svarar på frågor som varför gör vi det här, hur är ett lämpligt sätt att försöka nå ett mål? Det narratiot inbegriper också vilket språkval som är passande för att beskriva den disciplinära verksamheten, och det är ju en av retorikens centrala epistemologiska grunder; att vårt språkval påverkar hur vi uppfattar en till synes objektiv verklighet. Man kan fråga sig vilket narratio vi skandinaviska retoriker delar: finns det ett sådant, eller är de flesta av oss en förtryckt minoritet som anstränger sig för att försöka omfatta åtminstone någon del av vår hemmainstitutions narratio?
Den möjliga lösningen som framhölls av flera är naturligtvis att arbeta för att etablera flera retorikinstitutioner (det finns i dagsläget endast fyra retorikinstitutioner i USA, och ett antal retorikavdelningar, främst vid engelska institutioner). Det är en lösning som också flera skandinaviska retoriker arbetar för. I Danmark har man en egen avdelning vid Köpenhamns universitet, i Sverige blev det ett strävandemål vid Uppsalamötet 1997 och de två utlysta professurerna i Retorik i Örebro och på Södertörn får ses steg i den riktningen, liksom, möjligen, professuren i Oslo.
Panelen kom överens om en målsättning om att Rhetoric Society of America (i dagsläget 700 medlemmar) ska vara det självklara andra akademiska ’hemma’ för varje retoriker i USA.

Förutom konferensens huvudtema fick retorik och ras, genus, pedagogik och vetenskaplig argumentation mycket uppmärksamhet. Det senare är en hel vetenskapsgren med mycket intressanta forskningsprojekt, som utan tvivel har en betydelsefull roll att spela på många olika nivåer (sessionen om populärvetenskapligt skrivande fick dock en sorglig inramning av Stephen J. Goulds bortgång veckan före konferensen). Det kanske vanligaste enskilda temat i sessionstitlarna var olika former av feministisk teoribildning. Det fanns inga renodlat historiska föredrag om kvinnliga pionjärer i den amerikanska fackföreningsrörelsen; när de togs upp var det inträngande retoriska analyser av hur och varför de lyckades nå ut med sitt budskap.
Jane Hindman, San Diego State University, ifrågasatte den spridda idén att en läsare lägger ned ett arbete i läsprocessen, och förväntar sig en belöning för det, ju mer arbete ju högre belöningsförväntan (idén är lättförståelig om man betänker vissa franska postmodernister). Kritiken går ut på att hela idén bygger på en syn på läsning och relationen sändare–mottagare som har sin grund i en institutionaliserad ekonomisk patriarkal syn. Vem är det som bestämmer vad vi förväntar oss? Vilka följder får denna syn på de skrivna/oskrivna lagar som styr vårt proffessionella skrivande? Hindmans konkreta genreexempel var recensionen: Varför är vi tvungna att hitta något kritiskt att hacka ned på när vi skriver recensioner? Målsättningen blir att finna nya textuella former som ger större belöning och inte kommer vara lika genusdiskriminerande, och resultera i en läsning som inte har som sitt främsta syfte att öka den egna makten, utan att i lika hög grad stärka författaren.

Michelle Ballif, University of Georgia, utdelade, under titeln “Citing Irreconconcilable Differencies: Rhetoric Disentangels from Hermeneutic’s Embrace”, en svidande postmodernistisk kritik av kunskapsorienterad retorik. Trots att postmodern retorikkritik sällan är lättuggad, lyckades hon göra det tydligt att det utifrån föreställningen om “den andra” (med referenser till Cixous, Kristeva och Derrida) som något positivt, finns en påtaglig risk att såväl en epistemisk som hermeneutisk retorikförståelse står i vägen för ett möte med “den andra”. En epistemisk retorik handlar om kunskap, och har som mål att veta; en hermeneutisk retorik har som mål att förstå. Den postmoderna kritiken ser både “jag vet” och “jag förstår” som en process som inbegriper ett transcenderande av “den andra”. När man förstår eller vet är det inte längre fråga om “den andra”, utan om självet. “Den andra” upphävs och ersätts med självet, “Den samma”.
Diane Davies, University of Texas at Austin, fortsatte den postmoderna kritiken av en retorisk hermeneutik, och fick också chansen att säga något om retorisk skrivpedagogik. Det konstruktiva i uttryck som ”rhetoric of assertion is fallocentric”, kan förstås i linje med Ballifs kritik: när vi vet vad det är vi vill säga har vi stängt dörren för en verklig kommunikation – ett möte där allt inte är bestämt på förhand, utan vi är öppna för att våga se sådant som inte initialt har plats bland våra hävdanden.

Allt var dock inte perfekt. Att lägga Sharon Crowley, Andrea Lunsford och Susan Jarrat parallellt med varandra bör ha irriterat ett flertal konferensbesökare. Och även om de som varit på internationella konferenser vet att amerikaner gärna läser innantill, är det inte enbart imponerande med folk som på sessionen Rhetoric of Biological Research hinner läsa 3500 ord på tjugo minuter.
Den för den skandinaviska retorikforskningen inte helt oviktiga Ernst Cassirer blev apostroferad angående betydelsen av fysisk framtoning, i ett föredrag om etiken i det faktiska utseendet i det hebreiska alfabetet.

Sammanfattningsvis: De höga förväntningarna infriades, med råge. Om någon av oss får möjlighet att åka på en RSA-konferens, eller någon annan retorikkonferens för den delen, bör vi absolut inte tveka – allra minst de av oss som är i minoritet på olika typer av institutioner. Att få chansen att se och träffa en sådan mängd andra retoriker är synnerligen stimulerande på flera sätt.
Ett urval av föredragen (mindre än 10%) kommer till hösten att publiceras av Lawerence & Erlbaum, i väntan på det rekommenderas ett besök på RSAs hemsida http://RhetoricSociety.org