Handbok för högskolelärare

Recension

Sine Carlsen & Henrik Just: Mundtlighedens magi – retorikkens didaktik, filosofi og læringskultur. København: Handelshøjskolen, 2009 (261 sidor plus dvd).

Bibliografiskt

Forfatter: Anders Sigrell är professor i retorik vid Lunds Universitet

Rhetorica Scandinavica 52 (2009), side 74-77.

Annons

Retoriken

Nu finns ett av humanvetenskapernas viktigaste verk för första gången på svenska. Med insiktsfulla och klargörande noter tar översättaren Johanna Akujärvi med läsaren på en resa till det antika Grekland, till retorikens, filosofins och vetenskapernas födelse. 2:a utgåvan 2022. Läs mer...

Introduktion – Aristoteles Retoriken

Aristoteles: ”Retoriken”. Översatt och med inledning av Johanna Akujärvi. Med fyllig introduktion av Janne Lindqvist. 2:a utgåvan, Retorikförlaget 2022. doi: https://doi.org/10.52610/CUDB7074 Introduktionen Retoriken som retorik Janne Lindqvist Aristoteles Retoriken är den givna utgångspunkten för en stor del av den moderna retoriken och rentav för retorikämnet som sådant – eller så påstås det i Läs mer...

4180

Recensionen

Det här är något så ovanligt som en handbok för högskolelärare i retorik. Bokens målgrupp inte är alltså inte jättestor. Ett klart behjärtansvärt åtagande – en sådan bok fyller ett tomrum och behövs tveklöst.
Författarna, som är lärare på kommunikationskurser vid Roskilde universitetscenter, delar i bokens kapitel med sig av sina erfarenheter och ger praktiska råd angående den sida av den också akademiska retoriken som sysslar just med praktisk kommunikation. Menar vi allvar när vi instämmer i Aristoteles bestämning av retoriken som en techné, såväl det teoretiska övervägandet av vad det är som utmärker konstruktiv kommunikation som det praktiska utförandet, bör vi som akademiker och forskare i ämnet också bejaka de som tar den mer praktiska sidan på allvar. Uppdelningen av retoriken i en praktisk och en teoretisk sida är naturligtvis en konstruktion, en metafor för verkligheten, och inte verkligheten själv. På samma sätt som det inte går omkring några ethos på våra gator. Uppdelningen kan hjälpa oss att uppmärksamma aspekter av vår kommunikativa verklighet som annars kanske hade riskerat att gå oss förbi, trots att alla uppdelningsaspekter är del av samma helhet. Att uppdelningen av retoriken i en teoretisk och en praktisk sida inte är verkligheten blir mycket tydligt på retorikkonferenser där forskare står och läser sina föredrag innantill, särskilt när de handlar om memoria…
På en gång ska sägas att detta inte är någon oreflekterad bok i presentationsteknik. Praktiska handböcker utan koppling till retorikens mångåriga teoriutveckling och praktiska insikter finns det en uppsjö av. Den teoretiska utgångspunkten för Mundtlighetens magi hämtas lämpligt nog från Jørgen Fafners ”Retorikkens brændpunkter” (klassiker i Rhetorica Scandinavica 2, 1997) och hans fem principer som pekar mot vårt ämnes essens (sic!): människosyn, språksyn, trovärdighet, färdighet och muntlighet.
De teoretiska principerna kopplas till en pedagogisk praktik. I t.ex. ’människosynen’ lyfts fram att människan är en känslovarelse, vilket är ett av retorikens mer grundläggande teoretiska fundament, att känslor är en rationell grund för såväl ett reflekterat ställningstagande som konstruktivt handlande. En av de poänger som i bokens görs som en följd av detta är att betona betydelsen av att lägga fokus på det positiva i vårt responsarbete. Det är en poäng som går igen genom hela boken. Lite sorgligt är det därför att skälet som anförs för att betona det positiva är att författarna i sin praktik märkt att det ger bättre resultat. Några skäl värda att nämna här kan vara ett en i stort samstämmig forskning på området har kommit fram till samma sak (också Dysthe, som författarna använder för att referera pedagogiska ställningstaganden). Att referera andra källor än sin erfarenhet har naturligtvis med ethos att göra (och därmed pathos, att man som läsare får lust att tro på och vilja bli inspirerad av någon som framstår som trovärdig, och logos…). Ett annat skäl till, och det retorikdidaktiskt viktigaste skälet att träna på att uppmärksamma det positiva när vi själva ger och i synnerhet när vi låter våra studenter ge respons, är att kommentarerna inte främst ges för den som får kommentarerna, utan för de som ger kommentarer. Retorikens kanske mest grundläggande teoretiska fundament är att vi väljer språk; den retoriska vokabulären finns ur den infallsvinkeln för att hjälpa oss välja så konstruktivt som möjligt. Men, vi kan bara välja bland de saker (res & verba) som finns i vår repertoar, vår copia. Därför finns inom retoriken också teoretiska skäl och övningar för att hjälpa oss utöka vår copia. Det mest grundläggande retorikdidaktiska begreppet för detta är imitatio, och att vi måste träna på att se, upptäcka och våga låta oss bli inspirerade av de goda exempel vi stöter på i vår kommunikativa verklighet. Ett tungt skäl för att lägga fokus på positiva kommentarer. Sägas ska att författarna i kapitlet ”Feedbackkulturen” är inne och snuddar vid också vid teoretiska skäl till positiv respons. I det kapitlet finns ett citat jag tar till mitt hjärta. Vi som undervisar i retorik vid våra universitet och högskolor är som tjänstemän ålagda att betygsätta studenterna. Det kan finnas en potentiell konflikt mellan att vara coach och betygsättare. Angående vilket som är vår främsta uppgift skriver författarna att det inte är att evaluera, ” vi skal udvikle” (s. 223).

På tal om skillnaden mellan retorisk teori och retorisk praktik, rhetorica docens och rhetorica utens, kan det i en forskningstidskrift som denna finnas anledning att påminna om Ciceros ord i De oratore, om att vältaligheten inte kommer från konsten utan konsten från vältaligheten, och ”Det absurda misstaget att skilja mellan tungan och hjärnan” 1.146
Den möjliga teorilösheten går igen på flera ställen i boken. I det första praktiska kapitlet, Åbningen – de förste dage, finns ett par sidor långt avsnitt under rubriken ”Det trygge rum” (s. 62). Att inte koppla det positiva klassrumsklimat som följer av att fokusera på positiva kommentarer, hur det bidrar till klimat som stimulerar mötet runt kunskapens tillblivelse, är synd. Under rubriken skriver författarna att en viktig del av undervisningen är att de med sitt eget exempel visar hur man kan och bör kommunicera i specifika situationer. Här hade jag gärna sett en teorikoppling till copia-/imitatiobegreppen, liksom gärna till vår retorikdidaktiska kanon (t.ex. Quintilianus där han i bok II kap 2. 8 talar om att läraren själv alltid ska hålla tal för eleverna, för än hur många goda tal de får att efterbilda är läraren själv alltid främsta förebilden). Sägas ska att det som avhandlas under rubriken är synnerligen intressant, varför och hur man ska lära sig studenternas namn, och hur man kan göra olika presentationsövningar.

Lite ont i hjärtat gör det också att författarna till synes är helt ovetande om progymnasmataövningarna, som rönt så mycken uppmärksamhet de senaste år i skandinavisk retorikforskning, liksom dess inherenta retorikdidaktik. De såväl praktiska som teoretiska insikter som progymnasmataforskningen visat, t.ex. angående copia, imitatio eller sambandet retorik-etik, hade kunnat vara ett ytterligare lyft för boken.
De här klagomålen på bristande teorianknytning och referenser till samtida skandinavisk retorikforskning, är väl lite vad man kan vänta sig av en retorikforskare som recenserar en praktisk handbok. Men på samma sätt som teoretiker kan missa avgörande praktiska aspekter, kan praktiker göra motsvarande. Att författarna till den här boken inte fullt ut har tagit till sig vilken betydelse teorin har för den praktiska tillämpningen (natura, ars, usus) kan visas av deras antitermhållning i kapitlet ”Vores læringskultur”. På s. 180 skriver de att de bygger sina undervisningsmetoder på en erfarenhet de vet fungerar, och att de inte har ”en lang liste over didaktiske begreper” de använder sig av. Retoriken är ur en infallsvinkel inte något annat än en kodifierad praxis (vilket redan Cicero som sagt anmärkte i De oratore). De första retoriklärarna hade inga manualer att tillgå. De tittade sig omkring och såg att vissa var skickligare än andra i konsten att kommunicera konstruktivt (eller i alla fall effektivt), så tog de fram sina pergamentrullar och skrev ned hur de gjorde. När så förklaringarna till varför detta fungerade började komma hade vi fröet till retorikens teori. Vi har alla retoriska modeller i våra huvuden. Vi talar automatiskt annorlunda till barn och i en anställningsintervju. Vi gör automatiskt en analys av de vi kommunicerar med, och anpassar form och innehåll efter detta. Vad retoriken kan erbjuda är redskap för att kommunicera med våra egna modeller och se om de fungerar på ett tillfredsställande sätt eller om vi eventuellt kan få dem att fungera ännu bättre. De här redskapen är retorikens vokabulär, med kanske partesmodellen och triaden ethos, logos, pathos som klarast lysande stjärnor. Termerna blir ur den infallsvinkeln didaktiska genvägar vi använda oss av för att slippa uppfinna hjulet på nytt. Att då skryta med att man inte använder sig av ’didaktiske begreper’ skorrar lite i mina öron.
Ett sista klagomål på kapitlet ”Vores læringskultur”. De startar teorigenomgången i en behavioristisk syn på kunskapstillägnande; går över i en kognitivistisk, för att slutligen landa i en socialkonstruktivistisk syn (Dysthe, Hoel, Vygotskij, Bruner). Lite förvånande är det att författarna till en lärobok i retorik inte har kunnat hitta retoriska referenser till en retorisk syn på mötet runt kunskapens tillblivelse. De finns. Åtminstone hade man kunnat förvänta sig en återkoppling till Fafner och bokens retorikteoretiska inledning.

Det är orättvist att klaga på att en praktisk handbok för retoriklärare har svag teorikoppling. I stället borde fokus vara på vilka förtjänster boken har som just praktisk handbok för högskolelärare. Och det är lätt i det här fallet. Flera av de övningar som ingående beskrivs har jag för avsikt att pröva med studenter. På samma sätt är det med flera av de råd som ges hur man kan arbeta med möjliga tillkortakommanden hos studenternas framträdanden. För den student som har svårt att hålla koll på volymen introduceras en inre volymknapp som tränas genom att en medstudent under ett samtal gradvis flyttar sig längre och längre bort (s. 97). Hur teckningar kan utgöra en utmärkt grund för memoriaarbete behandlas på flera ställen. Konkreta förslag på hur man kan arbeta med kroppshållning, energi och ögonkontakt ges.
De lever som de lär och anstränger sig, med framgång, för att välja en medryckande stil full av aktiva verb, metakommentarer och metaforer med schwung: ”Kløften mellem logos og pathos bliver gravet med ivrige spadestik… (s. 29), ”Men, men, men: alt er ikke sprog, og alt sprog er ikke lige godt, kritik er stadig mulig och nødvendig ikke kun i kraft av intellektuelle nørder… (s. 36), ”I vores workshopper kan vi tillade os att sætte tingene på spidsen – eller vi gør det i hvert fald…” (s. 53). Att deras akribi inte når akademisk standard må vara förlåtet. Det är nog bara inskränkta akademiker som stör sig på fotnoter som refererar till verk som inte finns i litteraturlistan (s. 39), att ordningen mellan verk av samma författare i densamma är helt utan konsekvens (s. 253), eller att Aristoteles refereras med sida i stället för det gängse bekkerska systemet (1357a).
Läs boken och bli inspirerad att våga prova några andra övningar än de du brukar göra.