Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln ”En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fälldin i Scandinavium, Göteborg 1976”, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut.
Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta.
En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa.
Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som ”strukturbrott”, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten.
Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i.
Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden.
I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers’ modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys.
Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad analysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det analysarbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill avsluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan.
Kriskommunikation är inte bara ett område i kraftig tillväxt, det är även ett område där retoriken har en central placering. Namn som Keith Michael Hearit, William Benoit och Robert Heath har hjälpt till att lyfta fram retorikens relevans för såväl den teoretiska och analytiska sidan som den praktiska. Retorik kan med andra ord både hjälpa till att förstå vad som händer i en krissituation och att utarbeta strategier för hur man ska agera när man som institution, företag eller privatperson hamnar i en krissituation. I en skandinavisk kontext har Rhetorica Scandinavica haft kriskommunikation som tema (nr 46), och ett flertal forskningsprojekt pågår eller har genomförts. Den mest omfattande presentationen, Winni Johansen & Finn Frandsens Kriskommunikation. Når virksomhedens image og omdømme er truet, från 2007, presenterar begreppet retorisk arena som en central del av förståelsen av kriser och kriskommunikation, så man kan lugnt säga att retoriken är etablerad som teoretisk ram.
Samtidigt har huvudparten av kriskommunikationsteorierna utvecklats i en företagskontext, där andra aspekter av management spelar en viktig roll, något som ofta ignoreras av forskare med utgångspunkt i retoriken. Utmaningen består i att kombinera retorikens tvåtusenåriga tradition med såväl moderna insikter om företags och andra organisationers funktionssätt och möjligheter, som de moderna sociologiska teorierna om det samhälle aktörerna fungerar i. Man måste med andra ord kombinera en kontextbeskrivning, som innefattar teorier om dagens samhälle, oavsett om man kallar det postmodernt eller postindustriellt, teorier om mediernas roll och om medborgarnas agerande, med organisationsteoretiska insikter och retorikens fokus på påverkan och övertygande.
Johansens & Frandsens bok som nämndes ovan är det mest ambitiösa försöket på en sådan syntes, men med sina knappt 400 sidor och omfattande teoridiskussioner är den inte en bok som kan fungera som introduktion och översikt. Det kan däremot Yvonne Schantz nya bok, ... og husk lige at sige undskyld. Krisekommunikation i praksis. Författaren lyckas här med den krävande uppgiften att på 140 sidor ge en lättläst översikt över kriskommunikationsfältet, baserad på den senaste forskningen och med en mängd exempel från 2000-talet. Det är ganska imponerande.
Boken följer i sin övergripande struktur Timothy Coombs välkända indelning av kriser i tre faser, före, under och efter, med ett par inledande kapitel om bl.a. kristypologi och den samhälleliga kontexten. Här introduceras t.ex. issues management som ett systematiskt sätt att förebygga uppkomsten av kriser. I prekrisfasen framhäver författaren betydelsen av att skapa en stark och genomskinlig kultur som en viktig förutsättning för att kunna fånga upp tecken på en kommande kris och åtgärda dem innan de utvecklas. Öppenhet från ledningen kring fel och ett delaktiggörande av medarbetarna gör att dessa inte räds att rapportera fel och misstag upp i systemet, vilket medverkar till att göra organisationen starkare och skapa en sammanhållning som kan bli avgörande när det hettar till. Medvetenhet om egna styrkor och svagheter, kombinerad med en dialog med alla stakeholdergrupper, vänner såväl som fiender, skapar ett starkt fundament och gör att man, när krisen kommer (och det gör den, för eller senare, för alla) kan agera snabbt. Just snabbheten är viktig, för den som kommer först får möjligheten att sätta dagordningen. Sen handlar det mycket om en förmåga att improvisera i det kaos, som en krissituation alltid utgör.
Man måste ha en strategisk ram, men samtidigt kunna anpassa sig efter den ögonblickliga situationen och dess krav. Här kommer bl.a. apologia-teorierna in, med förståelsen för vilken typ av anklagelse man är utsatt för, från vem och vilken respons som förväntas. Slutligen kommer då postkrisfasen, där man drar lärdom av det inträffade och förhoppningsvis är bättre rustad inför nästa kris, även om den kan vara av en helt annan karaktär.
Som man kan se om man är inläst på de viktigaste böcker om kriskommunikation, är det inget nytt i Yvonne Schantz redovisning. Men boken har två styrkor: för det första knyter författaren ihop en stor mängd teorier från olika fält på ett sådant sätt att man förstår hur de belyser varandra. För det andra ger den stora mängden fallbeskrivningar, trots att de är korta, en förståelse för hur oförutsägbar och mångskiftande den verklighet är i vilken man som kriskommunikatör måste agera. Fallstudierna är alla danska, men Schantz lyckas skala bort de mest specifikt danska företeelserna och fokusera på det som är det centrala för diskussionen. Så förhoppningsvis vill boken kunna användas även i Norge och Sverige, även om alla omtalade företag, orter och personer inte är kända.
The fourth biennial Rhetoric in Society Conference will be held in January 2013 at the University of Copenhagen, Denmark. The theme for the fourth conference on Rhetoric in Society is “Contemporary Rhetorical Citizenship: Purposes, Practices, and Perspectives”. See Call for papers.
December 2011: Call for Paper Tema Politisk retorikk: Temanummer av Rhetorica Scandinavica Lär mer här
Anmeldelse